Sida:Stockholmska sommarnöjen förr och nu.djvu/16

Den här sidan har korrekturlästs
157
STOCKHOLMSKA SOMMARNÖJEN FÖRR OCH NU.

Stockholm är väl värdt att studera en sådan morgon. Det är veckoträlarna som då sluppit lösa och ha en hel dag till sitt förfogande. Ingen landtbrukare kan vid skördetiden mera ifrigt önska vackert väder än dessa stadsbor, som ha blott den dagen af veckans sju att njuta sin frihet — småtjänstemän, bodbiträden af båda könen, handtverkare med deras familjer och för öfrigt många slags folk, somliga med matsäck, andra fria och lediga, alla glada och förhoppningsrika, väntande sig ovanligt roligt.

Tänk om det skulle komma regn på alla dessa, visserligen aldrig dyrbara, men friska och glada, ofta mycket ömtåliga toaletter! Nej, hvem tänker på regn? Man önskar vackert väder, och hvad man önskar det tror man på. Hvad de se förnöjda ut, huru de skratta och med hvilken förtjusning de taga afsked af staden på några timmar!

Det ena ångfartyget efter det andra får sin fulla last, lägger ut och är snart ur sikte. Båtfärder förekomma nog också, kanske lika många som förr, men äro nu för tiden dock ett försvinnande fåtal i jämförelse med ångbåtsturerna.

Segling förekommer oftare än förr, och en stor del bedrifves så vårdslöst, att människolif ofta offras. Det är väl knappt någon söndag sommartiden i Stockholm, som icke en eller annan segelslup kantrar och någon af de medföljande omkommer. Ett halft dussin personer hyr sig en segelslup, men ingen af dem förstår att sköta segel och ingen bryr sig om båtens beskaffenhet. De bjuda kanske in ännu några lika okunniga. Brännvinsflaskan och ölbuteljerna anlitas flitigt. Man kommer i stämning, det vill säga skrålar och väsnas, grälar kanske också, och så — kantrar hela härligheten. Några krafla sig alltid upp och räddas, andra gå till botten. Det är ett mycket vanligt söndagsnöje.