Och järnvägarna sedan! På dem hade man ej heller någon riktig förhoppning för femtio år tillbaka. Nu betjäna de stora skaror stockholmare som söka nöje utom staden. Öfver allt i omgifningarna är det lif och rörelse en vacker sommarsöndag, man må begagna hvilket fortskaffningsmedel som helst.
»Det är slut med folklifvet,» får man ibland höra, men det är icke sant. Det lifvet har undergått några förändringar, men är visst icke dödt. Gå till Djurgården en söndag, och ni skall nog få se att folket lefver. Det lefver till och med vildt ibland, i synnerhet om gardister och örlogsmatroser komma för nära hvarandra, och likväl äro så väl de förre som de senare helt andra slags människor i vår tid än förr, hyfsade och hyggliga, men det nordiska vikingalynnet är icke utrotadt.
Till Djurgården far man med ångslupar, spårvagnar, åkaredroskor och hyrvagnar, minst med de sistnämnda en söndag, och ännu mera sällan med eget åkdon. De egna åkdonen äro icke så många i Stockholm, och sommartiden vistas deras ägare vanligtvis på annat håll, på sina villor
