sannolikt var magister Gustaf Thomée, utropade: »Hvart har det tagit vägen med det äkta och gedigna kälkborgarlifvets fantasi?»
”Hur ofta får man nu se,” fortfar han, ”hvad som fordom hvarje söndag var så vanligt, en familj med pick och pack, med barn och pigor, matknyten och buteljkorgar, sätta sig på en roddarbåt, hvilken, makligt framdrifven af två korpulenta, halmhattomskuggade fruars långa, brödspadar liknande, åror till slut landade vid Essingen eller Ekensberg eller Fjäderholmarna eller någon annan bland Mälarens eller Saltsjöns täcka holmar!... Nu går man om bord på en ångbåt, far till Drottningholm på kortare tid än högstsalig deras majestäter Jehu eller Gustaf den tredje, promenerar på sandgångarna, har tråkigt, blir lång i synen, gäspar — och går till värdshuset för att med dryga penningar betala värdshuskökets mustlösa mat och värdshuskällarens tio gånger omdöpta viner.”
Så lät det för femtio år sedan: Såsom i alla tider tyckte man sig ha skäl att klaga öfver att den »gamla goda tidens» poesi försvunnit. Den klagan var dock icke så helt och hållet grundad, ty den som skrifver dessa rader erinrar sig mycket väl, att ännu för femtio år sedan bestodo många söndagsförlustelser i utfärder med de »halmhattomskuggade» fruar, som vanligtvis kallades roddargummor. Ofta slogo ett par familjer sig tillsammans och hyrde några dagar förut till den kommande söndagen en roddarbåt med åtföljande besättning. Priset var vanligen fyra eller fem riksdaler banko, någon gång äfven mindre, för båtens begagnande hela söndagen. Men det skulle naturligtvis vara en båt som vore ledig hela dagen och icke hade vakt vid något af passen mellan olika stadsdelar.
På öfverenskommen timme, i de flesta fall tidigt på morgonen, låg båten färdig, till exempel vid Flugmötet eller klappbryggan bredvid, ty utfärden företogs helst utåt Mälaren. Högt uppe i Tyska Brinken kunde man då få se de lustfarande som begåfvo sig ned till
