Falkman på Lilla Nygatan. Man tog första supen för dagen, och roddargummorna glömdes icke. De hade hittills visat sitt hvardagslynne, hvilket aldrig visste af något vänligt leende, och det hade ej varit rådligt att skämta med dem, men då de anmodades att hvila på årorna och smaka på schatullets innehåll samt därtill få sig något tilltugg, sågo de ej längre fullt så bitfärdiga ut. Hela sällskapet kom i stämning, och bokhållaren tog till och med några knäppningar på gitarren.
Så gick färden vidare, och timme efter timme förled. Solen brände. Fruarna Andersson och Pettersson samtalade trögt om hushållsaffärer. Deras män slumrade. Kunglig sektern som satt vid rodret, skötte det åliggandet mycket illa, ty han ville med fagert tal underhålla mamsell Andersson, under det mamsell Pettersson hviskade med bokhållarn, pigorna slamrade med gesällen och lärpojkarna. Långa tag, långa tag med årorna, ärligt arbete utan fjäsk, men icke få barska förebråelser åt den försumlige rorsmannen.
Slutligen kom man fram till lilla holmen, där man var förra året och många år förut, en alldeles förtjusande holme med höga träd och tjockt gräs och icke tecken till människoboning. Nu vardt det lifligt. Pigorna och lärgossarna kånkade matkorgarna i land. Fruarna och mamsellerna lågo på knä i en grop och gjorde upp eld till kaffekokning. Klockan var ett, och middagsmålet skulle dukas upp i gräset. Herrarne försvunno till holmens andra sida för att bada, och Pettersson tog med sig schatullet för att genast ha badsupen till hands.
»Du är inte dum, du Pettersson,» sade mäster Andersson. Bokhållarn instämde.
Kunglig sektern smålog öfverlägset och beslöt att hjälpa fruntimmerna med kaffeelden.
Efter badningen slog man sig ned omkring middagskalaset i gräset och lät sig gemensamt väl smaka af de
