Från Mälardrottningens tron
”Se så, nu har jag skaffat mig skrifpapper,
själfva Lessebo bikupa, och Barnängens bläck
och ett dussin goda stålpennor, alt som behöfs
för att skrifva.”
Anders Petrén smålog förtröstansfullt, och hans hustru log äfven, och lilla Ofelia, en allra som sötaste flickunge på fyra eller fem år, storskrattade, och Horatio, en tvååring, slog med händerna och sparkade så högt hans små ben förmådde, där han tumlade omkring på bara, just icke släthyflade golfvet.
Det var en glad familjescen i ett litet rum i Didrik Ficksgränd.
Anders Petrén, som ursprungligen hette Pettersson, hade med de sina nyligen flyttat till Stockholm. Han hade varit skrifbiträde hos en kronofogde på landet, var en hygglig och städad ungdom, såg rätt bra ut och derför omtyckt i hemorten.
Då han gifte sig med en fattig komministerdotter, afundades denna af flera unga flickor, ty de tyckte alla om kronofogdens skrifvare, ehuru
