du, att komma till en stor stad, där man har så många tillfällen att göra lycka. Du må tro, att tidningsherrarne i Stockholm, literatörerne, ha sina grofva inkomster.”
Den unga hustruns ögon lyste af tillfredsställelse. Till Stockholm hade hennes håg alltid stått. Nu flög hon sin man om halsen och kyste honom, men så drog en skugga öfver hennes nyss förut så strålande ansigte.
”Är det inte bra vågadt ändå?” frågade hon oroligt.
”Inte als, kära du! Jag har ju min penna, skaffar mig anställning i en stor tidning, får kanske skrifva om operor och komedier, och då får du gå med naturligtvis. Tänk dig att gå på spektaklet i själfva hufvudsta’n. Det är alt annat än på teatern i Hjo.”
Marias ögon klarnade åter. Grufligt frestande var det, men ändå! ... Hon kunde ej undgå att tänka på det djärfva i företaget. Mannens tillförsigt öfvervann dock hennes betänkligheter.
De sålde sitt lilla bohag och för inkomsten däraf reste de på tredje klass, åtföljda af komministerns faderliga välsignelse, de enda respengar han kunde lemna.
En vacker sommardag kommo de till Stockholm. Det var präktigt i den store staden. Man, hustru och barn voro förtjusta och togo in på ett tarfligt ställe i Didrik Ficksgränd, på hvilket de fått anvisning af riksdagsmannen i hemorten.
”I morgon går jag och skaffar mig
