det fuktiga kyffet, men dock i den stora, präktiga, njutningsrike staden!
Morgonen därpå gick Petrén ut och köpte skrifmaterialier, ty hustrun hade sagt honom, att det kanske vore klokast att kunna förevisa något, när han sökte anställning. Och det var när han anskaffat ”alt som behöfs för att skrifva” som familjen öfverlemnade sig åt de gladaste förhoppningar.
Tänk, så bra de skulle få det, när Petrén vunnit framgång som literatör!
”Då skaffa vi oss ett annat rum”, förklarade hustrun.
”Som du vill, Klara lilla, men ser du, här i gränden är just storstadsaktigt. Så ser det ut i en riktigt gammal och berömd stad. Man har grannen midt emot alldeles inpå näsan och bryr sig inte det ringaste om honom. Solen besvärar inte. Åh, mins du hvad det var odrägligt hett på landet i vårt stora rum? Här är svalt och lugnt midt i storstadslifvet, fullt med folk i huset, ett oupphörligt springande upp och ned, men som inte det ringaste angår oss. Vi äro alldeles för oss själfva.”
”Kanske du nu skulle börja skrifva?”
”Ja visst! Nu skall jag börja. Åh, det skall gå som en dans ... Men hör du, Klara, hvad skall jag sätta på det här vackra papperet med den här nya pennan?”
”Skrif ett kåseri”, föreslog hustrun.
Du hittar då alltid på utvägar”, förklarade
