”Hvad de här stockholmarne ha det bra”, sade Petrén för sig själf och tyckte sig redan sitta som fast medarbetare med stor inkomst.
”Redaktören träffas först i middag”, hette det här.
Petrén infann sig åter vid middagstiden och frågade efter hufvudredaktören.
”Har inte kommit ännu”, upplyste en vaktmästare. ”Stig in och sitt ned.”
I väntsalen var redan fullt med folk, män och kvinnor, unga och gamla. Alla skulle de ha företräde. Några sågo oroliga ut. Andra småpratade med hvarandra, skrattade och skämtade. Somliga gingo fram och till baka, kastade längtansfulla blickar mot ingångsdörren, jämförde sina fickur med väntsalens stora klocka. De flesta hade pappersrullar i händerna. En ung man läste halfhögt ur ett manuskript. Det lät som vers.
Aldrig kunde jag tro, att det skulle gå så högtidligt till”, sade Petrén som greps af vördnad för ställets hälgd.
”Åh, det blir väl värre, när ni kommer in till redaktören”, tröstade en af de väntande.
Men den ena kvarttimmen efter den andra förflöt och dörren öppnades oupphörligt för att släppa in nya besökande. Hvar gång dörren gick upp, såg Petrén nästan lika mycket folk i tamburen.
”Det är bara tiggare och sämre notisjägare”, förklarade Petréns granne, ”sådana som vilja ha
