varm i kakelugnen under den långa väntan på mannen.
Dag efter dag upprepades samma scener i väntsalen.
”Det är nu i halft annat år jag har väntat på företräde”, suckade ett fruntimmer som ville öppna en välgörenhetsinrättning. Hon sade icke, om det var för sig själf eller andra. ”Alltid har det kommit en president emellan”, tillade hon.
Så länge dröjde det dock icke för Anders Petrén. Redan efter sex veckors trägen väntan fick han företräde. Det var på yttersta tiden, ty nu voro tillgångarna alldeles medtagna och han hade hört, att det ej lönade mödan att försöka sin lycka på annat håll.
Han kom in, bugade sig djupt och väntade på en uppmuntrande blick från redaktören som satt nedgräfd bland otaliga pappersluntor och förskansad bakom högar af tidningar.
Den uppmuntrande blicken uteblef. Petrén hostade. Redaktören teg och såg icke åt honom.
”Hr redaktör”, började den sökande med osäker röst.
Redaktören sjönk ännu djupare ned i pappershögen.
”Hr redaktör”, återtog den osäkra rösten.
Samma tystnad från pappershögen.
”Hr redaktör, jag ... jag har ett ... ett manuskript, och så ville jag anmäla ... mig till någon plats i ... i redaktionen.”
Anders Petréns vanliga säkerhet och frimodiga tillförsigt voro alldeles försvunna. Det
