Och ångslupen kom och gick, och många af Strömparterrens glada gäster foro till Djurgården och några kommo efter en timme eller ett par till baka och slogo sig åter ned vid ett för tillfället ledigt bord. Men de tre tycktes ha glömt Djurgården.
Mörkret smög sig öfver Norrbro, där täta klungor af folk hängde öfver bröstvärnet, hörde på musiken och gjorde sina betraktelser öfver lifvet där nere.
I Strömparterren tändes gas i hundratals skimrande lågor, och aftonförlustelsen öfvergick småningom i nattlig oreda. De gästande hade också småningom ombytts. Ett annat samhällslager hade efterträdt det som först fylde platsen. Många af dem som förut hängt öfver bröstvärnet hade på närmare håll önskat taga del i fröjden och brusade nu fram på gångarne där nere, drefvo ofog i de skummare vrårna, förde oväsen öfver alt, grälade med poliskonstaplarne, använde knytnäfvarnes bevisningskraft och kördes slutligen ur lustgården, upp för trapporna, bort öfver Norrbro. I Strömparterren vardt det mörkt och öde, under det mera fredliga folkskaror ännu njöto af en stillare förnöjelse utanför Berns salong i Berzelii park och i den starka belysningen vid Blanchs kafé i Kungsträdgården.
Men i Operakällarens stora sal sutto de tre vännerna vid ett mödosamt förvärfvadt bord. Matlusten var god och målron hölls vid makt. Musik fans icke, men prat och stoj var det nog
