Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/123

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
119

icke att en dag förklara för sin hustru, det han ämnade gifva ut ett korrespondentblad.

”Det föder sin man, det”, försäkrade han. ”Jag skrifver samma sak till en hel mängd landsortstidningar.”

”Men, käre Anders”, invände hustrun, ”kan du göra det?”

Kan! Hvarför inte? Bor jag inte i Stockholm? Är jag inte literatör? ... Åh, jag skall nog skaffa mig nyheter från själfva regeringen, från ämbetsverken, handelsvärlden och konstvärlden. Ser du, det är något helt annat att vara en sådan där redaktör som har ett blad till sitt förfogande mot en stackars literatör som springer efter nyheter. Korrespondentbladets redaktör kan gå till själfve hans excellens statsministern — ja hvarför inte till hans majestät? — och interviewa. Vet du hvad det är? Det har jag lärt mig. Man går bara in till excellensen och säger hvem man är och ber honom i sanningens intresse tala om hvad han tänker i den eller den saken, hvilka hans planer äro och huru han ämnar drifva igenom dem. Han kan naturligtvis inte vägra att tala om alt detta för en pressens man som har en mission att uppfylla ... Förstår du, Klara lilla?”

Det tycktes som hustrun icke riktigt fattade ”missionen” eller också fruktade hon för svårigheterna. Men hon frös, och barnen fröso. Hennes varmare klädesplagg hade flyttats till pantbanken. Icke hade hon tid att gå ut, ty hon måste se efter Ofelia och Horatio, och icke hade hon just lust att knuffas med folket på gatorna