Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/124

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
120

under det höstregnet strömmade ned, men hon kunde ej häller, ty hon egde ej mer någon kappa, knapt en klädning.

Många gånger hade hon ämnat skrifva till fadern och söka hans hjälp. Men till hvad skulle det tjäna? Den stackars komministern förmådde ej bispringa henne. Hvarför bedröfva den gamle mannen? ... Nej, någon hjälp fans icke, om Petrén ej kunde förverkliga sin plan.

Hon hade dock länge ansträngt sin hjärna för att finna ut något sätt att förtjäna pengar. Men hvart skulle hon taga vägen i den främmande staden? Hennes värdinna, som intresserade sig för henne, förklarade, att det vore mycket svårt att slå sig ut i Stockholm.

Den unga kvinnans kunskaper voro ej häller synnerligt många. Och hvar skulle hon få något kroppsarbete, då barnen hindrade henne?

”Åh, du skall få se, att jag den här gången hittat på det rätta”, bedyrade Petrén, och tillförsigten lyste åter ur hans afmagrade ansigte. ”Jag skrifver genast ett cirkulär och skickar till alla tidningar och framställer planen samt bjuder dem mitt korrespondentblad för halfva priset mot hvad den gamla stockholmskorrespondensen kostar. Det måste lyckas. Tänk dig, Klara, halfva priset. Det fins väl ingen tidningsutgifvare som är så dum, att han ej ville spara in hälften af kostnaderna. Det inser du nog.”

Klara Petrén stirrade betänksamt framför sig. Men så gret Ofelia och frågade, hvarför de icke finge en brasa i kakelugnen.