Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/127

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
123

mitt korrespondentblad! Jag skall min sann ta i tu med generalpoststyrelsen och hvar enda postmästare och postexpeditör i hela riket ... Att låta en redaktör vänta på det här viset!”

Efter ytterligare tre veckor hade lika litet något svar anländt.

”Inte ett enda!” suckade Petrén som nu först började känna sig riktigt modfäld.

Hustrun gret, men sökte dock trösta mannen.

Vid hvarje buller i trappan, rusade de båda till dörren för att taga emot brefbäraren, och då ingen knackade på, öppnade de dörren och lyssnade. Nej, nu var alt åter tyst.

Det hördes steg i nedra förstugan. Kanske att brefbäraren blifvit uppehållen? Nu kommer han nog ... Han kom icke.

Detta upprepades hvarje dag och hela dagen i ända. Barnen sprungo också till dörren och gjorde liksom föräldrarne. Hvarje morgon nytt hopp, hvarje afton förtviflan.

Värdinnan började slutligen ledsna på sådana oefterrättliga hyresgäster som aldrig lyckades i sina företag. Det gjorde henne ondt, sade hon mycket fogligt, men nu måste de flytta. Hon ville hällre förlora alt hvad de voro henne skyldiga än att hon skulle förlora ännu mera. Hon var själf fattig människa som ”måste lefva på sina rum”.

Samma dag syntes verkligen brefbäraren i i trappan, då Petrénska familjen som vanligt stod på lur efter honom.

”Nu skall du få se, att han har en hel mängd