Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/128

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
124

bref åt oss”, sade Petrén som återfick sitt glada själfförtroende.

Hustrun darrade af otålighet. Barnen jublade. Men brefbäraren gick förbi deras dörr. Nu kände deras förtviflan inga gränser. Ingen hjälp, ingen utväg, icke den ringaste ljusning i deras mörker. Barnen kvidde af hunger och köld.

Den store staden var för Petrénska familjen en stor, fasanfull graf. Nu vore endast frågan, huru länge det kunde dröja, innan grafven för alltid slöt sig om dem eller — skulle de själfva ...

”Bor literatören Petrén här?” ljöd en gäll gossröst från den halföppnade dörren.

Det var bref från en annan literatör som var korrekturläsare i en morgontidning och med hvilken Petrén hade gjort en flyktig bekantskap. Korrekturläsaren hade för denne afton fått oförmodadt förhinder och icke lyckats skaffa någon ersättningsman. Han frågade nu, om Petrén ville göra tjänst för honom. Betalningen vore ett par kronor, extra kontant.

”Det kom som från höjden!” utropade den ett ögonblick förut lefnadströtte skaparen af Mälardrottningens tron. ”Nu skall du få se, att jag ändå får fast fot inom en Stockholmstidning. Man söker ju upp mig.”

Han lät hälsa till ordinarie korrekturläsaren, att denne kunde vara fullkomligt lugn. Uppdraget skulle utföras med ackuratess och skyndsamhet.

I en något bristfällig och mer än