slut klockan tio, kommer den uslingen ändå inte hit förr än han ätit en läcker supé på Operakällarn och kanske suttit en timme och skvadronerat i Gropen. Han tänker naturligtvis inte på korrekturläsarne. De äro inte till för honom. Men skulle de hoppa öfver ett tryckfel i hans snilleverk — karln har en gemen stil — så vankas det ovett dagen därpå ... Nå, jag söker mig härifrån med det snaraste, har en morbror som är generaldirektör och har lofvat mig en god anställning och en kusin som är kammarherre och har mycket inflytande. Han är intim med turkiske legationssekreteraren, för öfrigt hufvudman för Springfeltarne och genom sitt gifte ... Men det här duger inte, märker jag. Tryck på knappen där i väggen, herre, så att vi få upp en pojke som kan belastas med ovett för att intet korrektur ännu höres af ... Ja så, här ligger ju en hel hög. Låt oss då börja och se till att det går undan. Kvicka tankar!”
Det var mycket ovant och ej så lätt för Petrén detta nattarbete, men han höll sig tapper, och kamraten tycktes vara nöjd. Det var en liten mycket fin herre. Man skulle ha tagit honom för en elegant kunglig sekter och kammarjunkare, färdig att tjusa ”societeten” och aldrig kunnat föreställa sig, att han skötte korrekturet hvarje natt i ett litet otrefligt tidningskyffe. Oaktadt sina fina världsmannalater, var han, efter hvad Petrén sedermera lärde känna, en skarp arbetare och ytterst pligttrogen.
