”Det var en mindre vanlig regnkappa herrn har”, anmärkte densamme, när de kommit ut i tamburen och Petrén drog fram ett underligt plagg som han haft undanstucket där. ”Den ser, parole d’honneur, ut som en stubb.”
”Men den är, ma foi”, tillade han skrattande, ”inte någon Stubb af Småland.”
”Nej, nog är den från Västergylln!” sade Petrén och kastade plagget öfver skuldrorna.
Korrekturläsaren var alt för mycket gentleman för att visa någon förvåning. Han sade god natt och tackade för den ”ämabla konnässans” han haft nöjet att göra.
”Riktigt hygglig!” intygade Petrén för sig själf under hemvägen hvilken han tillryggalade halfsofvande och på vacklande ben.
”Se-er du den dä-är fyllkajan!” hickade en herre i stor ulster, stödjande sig tungt på en likadant utrustad sällskapsbroder på hemvägen från en glad ungkarlssupé med kille och bålar.
”Lätja och fallenhet för starka drycker är det som företrädesvis förderfvar sämre folk”, anmärkte kamraten.
När Petrén slank in i Didrik Ficksgränd, slog klockan fem i Storkyrkotornet. En poliskonstapel kastade en misstänksam blick efter honom.
Under den närmaste tiden läste Petrén korrektur hvarje natt, ty den ordinarie hade fortfarande förhinder. Han gjorde bekantskap med ett par andra korrekturläsare som klagade öfver det odrägliga slafarbetet, men likväl skötte det
