till den elegante korrekturläsaren, hvilken betraktade honom med en försmädlig blick.
Petrén hade nu mera fast inkomst, men tanken på Mälardrottningens tron lemnade honom icke. Det var således för att hamna som nattlig träl han hade kommit till Stockholm! Men han måste snart erkänna, att hans kunskaper och förmåga icke räckte till ens för denna underordnade befattning.
Och likväl var hr X. icke bättre utrustad, hr Y. kanske ännu sämre, men de hade likväl goda inkomster.
Petrén gick och grubblade öfver detta hvarje dag, och hvarje natt trälade han vid korrekturet, kom hem på morgnarne och fann ”literatörens” lott vara den tyngsta af allas.
Hustru och barn fröso ej mera och hade äfven en bit att stilla hungern med. De hade fått stanna i kyffet i Didrik Ficksgränd. Men fru Klara log ändå icke. Hon var uttröttad på ett sådant stockholmslif.
En dag kom ett bref. Petréns hand darrade, då han skulle öppna omslaget. Månne han ändtligen skulle få ett tillbud på Mälardrottningens tron? Han läste högt för hustrun:
”Som jag hört, att det lär vara si och så med literaturen i Stockholm, i synnerhet med bladliteraturen, så har jag funderat på, om inte du, min käre Anders, mådde bättre af att komma hit ned på landet igen med hustrun och småttingarna. Lilla Ofelia lär vara i behof af frisk luft. Jag har därför tänkt fråga dig, om du vill hjälpa mig
