med eftersyn af gården, d. v. s. bli inspektor på Hutebo från och med april. Du är ju hemma i landtbruk sedan barndomen, innan du kom till kronofogden, och torde bäst slå dig ut på den vägen. Skall jag vara fullt uppriktig, måste jag säga dig, att literaturen kanske inte ligger för dig, men det har väl varit med dig som med så många andra, att de tyckt den vara ett bekvämt lefvebröd och därför öfvergifvit andra handteringar för hvilka de bättre passat, detta i synnerhet i fråga om tidningar. Hälsa nu din hustru och låt mig med det snaraste höra af dig, ty en inspektor eller tillsyningsman på gården måste jag skaffa mig. Vilkoren äro visst icke lysande, men du kan godt föda dig och de dina och behöfver icke slita ut dig samt allra minst förderfva dig på nattarbete. Ej häller lär väl kunna betviflas, att landtbruk är ett långt nyttigare yrke än det som du så oförmodadt och alldeles oförberedd kastade dig på. Jag menar väl med dig, käre Anders, och förblir städse
Erik Kornblom.”
För första gången på flera månader såg Petrén ett leende upplysa hustruns vackra, men bleka och aftärda ansigte, och ett par tårar, som nog voro glädjetårar, fuktade hennes milda ögon.
Länge dröjde det icke, förr än Petrén skrifvit ett tacksamt jakande svar till vännen Kornblom och tagit farväl af korrekturet.
”Jag lemnar snart också det fördömda trälarbetet”, sade den lille fine korrekturläsaren.
