åtminstone utan att våga visa någon bestämd motsägelse. I sällskapet fans sannolikt ganska många som delade friherrinnans åsigter, men vågade knapt erkänna det för sig själfva, mycket mindre förkunna det för andra. Sådant kunde anses för okvinligt.
”Fru Alman har fullkomligt rätt”, hviskades här och där.
”Våra kvinliga rättigheter böra vi visst hålla på, men inte på det där att framkasta sådana påståenden som friherrinnans. Det bara skadar vår sak.”
”Låt oss framför alt vara kvinliga.”
Friherrinnan log, men det var ett medömkans leende hvilket förargade både damer och herrar. De senare höllo sig dock ganska lugna. De behöfde alldeles icke rycka ut till strid.
”Fruntimmerna inse nog själfva hvad deras frid tillhör”, hette det, helt sakta bland herrarne, af hvilka de flesta snart drogo sig in i disponentens våning för att dricka punsch, röka och berätta mer och mindre anständiga historier.
Men bland damerna vågade en helt ung flicka göra några invändningar mot hvad fru Alman yttrat. Hon gjorde det med stor blygsamhet och synbarligen icke utan räddsla.
”Hvad kan det vara för en?” sporde en af de herrar som stannat i salongen.
Utan att afvakta svar, tillade han:
”Hon har kortklippt hår. Då är hon just en af de rätta. För öfrigt är hon ful.”
Den unga flickan var verkligen icke vacker,
