att komma öfver och det som folk hälst läser. Att skrifva om skräddargesäller och skomakarpojkar, fackföreningar, socialistmöten och ämbetslokaler, om alt det där grufligt allvarsamma är rakt af inte roligt och betalar sig inte. Psykologiska romaner med djupsinniga unga damer ur den högre societeten och materialistiska doktorer och ingeniörer läser inte häller någon människa i dessa dagar. De kommo hastigt på modet, men nu äro de lika urmodiga igen. Det yttre lifvet i en stor stad, det är något som alltid intresserar, och när staden är vår egen hufvudstad, så hätskt förtalad och likväl så omtyckt och där hvar enda svensk nog ville bo, då är intresset så mycket större. Småsaker om storstadslifvet skall man skrifva, i fall man vill få en förläggare, och en sådan kan man inte vara utan.”
”Du är en tok, min käre Ture. Egentligen har du väl inte förmåga att alstra annat än småsaker. Det är nog där skon klämmer. Men hvad säger du om att anstränga dig och skrifva en stor kärleksroman?”
”Bevara oss, så du talar! Kärlek i vår tid? Nej tack! Och inte något om kvinnofrågan häller. Den är nu alldeles gammalmodig. Fråga våra vänner, fruntimmerna. Så snart någon karl uppträder och förklarar, att de inte äro annat än höns, klappa de händerna, kasta blommor på honom och skänka honom sina ljufvaste småleenden. ... Min afsigt var att skrifva en stor social roman eller, rättare sagdt, den stora
