Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/150

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
146

”Hvad sägs då om friherrinnans egen!” hördes en röst i sällskapet.

Var det ironi eller motsägelse. Friherrinnan tycktes icke märka afbrottet, utan fortfor att varna mot studier och mot all tankeverksamhet.

”Sådant förderfvar oss”, försäkrade hon och anförde exempel på unga fruntimmer som studerat och tagit lärdomsgrader, men nu sågo bleka och sjukliga ut.

”Alldeles som de hvilka dansa fem aftnar i veckan och af sällskapslifvets öfveransträngningar inte kunna sofva någon enda natt”, invände motståndsrösten.

Den invändningen gjorde icke intryck på någon enda af sällskapet, och friherrinnan fortfor att tala varnande ord mot kvinnans belastande med samma arbeten som mannen.

”Ledamot af riksdagen kan en kvinna aldrig bli”, försäkrade friherrinnan. ”Till sådant räcker hennes hjärna icke, och inte bör hon befatta sig med vetenskapen ...”

”Säg det åt fru Kowalevski!” hördes åter samma afbrytande röst.

Friherrinnan lemnade icke någon uppmärksamhet häller åt detta afbrott. Hon inlade sin allvarliga gensaga mot kvinnans samhällsverksamhet. Hvad som yrkats af en ung medlem af hennes eget kön vore alt annat än väl betänkt ... Ingen öfveransträngning för kvinnan! Hon finge nöja sig med den ställning i samhället hon hittils haft. Man borde endast komma i håg, att om hon beginge ett felsteg, skulle hon för detta