Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/152

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Markis Nobilini.



I början af 1850:talet inträffade i Stockholm en främling som fann sig så väl här, att han beslöt att stanna bland oss. Han kallade sig Nobilini, kanske ett diktadt namn, sade sig vara marchese, ega mycket förnäm slägt i Italien och icke obetydliga rikedomar, men som tagits i beslag af den påfliga regeringen.

Una congiurazione ...” hviskade främlingen och såg sig försigtigt omkring i stora rummet hos De la Croix vid Norrbro, där han ofta satt med sina svenska vänner.

Sammansvärjningen hade upptäckts. De fleste deltagarne — ”tutti nobili” försäkrade markisen — sutto nu i San Angelos dystraste hvalf och skulle sannolikt aldrig få sin frihet åter, men den ädle markisen hade lyckligtvis undkommit — ”tack vare min trogne Giuseppe”, brukade han säga.

Stundom tillade han:

E la bella Luigia!

Och så kastade han en slängkyss ut åt Norrbro.