Alt detta berättade han lifligt och med en sydländings färgrika uttryck, men utan några skrytsamma utläggningar och vanligtvis endast i djupaste förtroende.
Han ville icke göra sig intressant, tycktes det, endast låta sina vänner få reda på hvilken han egentligen vore, hvarifrån han kom och hvad han hade haft för sig där nere i ”la patria”, som han oupphörligt upprepade.
Snart hade detta förtroende dock så spridt sig, att nästan hela Stockholm viste hvilken märklig man denne markis Nobilini vore.
På den tiden svärmade Stockholm för alt utländskt. Vi hade ännu inga järnvägar och endast mycket tröga förbindelser med det öfriga Europa. Hvar och en som gjort ett besök, om ock aldrig så kort, i utlandet var redan därför märkvärdig och kunde göra räkning på att i alla kretsar mottagas med öppna armar.
”Baron Järnhjälm har kommit till baka från sin utländska resa”, hette det. ”Högst intressant person! Han har uppehållit sig länge, visst hela tre veckor, i Aachen. I morgon kommer han hem till oss på en liten supé. Vi ha bedt några andra vänner med oss fira hans lyckliga återkomst. Om kunglig sektern har lust att höra vår celebre landsman berätta sina reseintryck, så är kunglig sektern mycket välkommen.”
Om kunglig sektern hade lust?! Han var alldeles förtjust, sprang omkring till alla sina bekanta och berättade, att han vore bjuden på baron Järnhjälm som varit utrikes. Och
