i sång. Han vore ju italienare, följaktligen själfskrifven professor i ämnet.
Den förnäma världens damer trängdes med den rika medelklassens fruntimmer i markisens ”salong”, ett ganska tarfligt rum vid Norra Smedjegatan.
”Han har en utmärkt metod”, förklarade alla sedan han hyrt sig en liten, elegant våning vid Drottninggatan och skaffat sig ett piano från Rosenvall i Clarabergsgränd.
”Och så intressant han ser ut!”
”Med hvilken känsla undervisar han inte!”
”En fulländad världsman!”
”Skall kammarrådinnan inte också ta lektioner?”
”Jag vet inte, om det passar. Min man säger, att italienarne ä’ så farliga.”
”Han är förtjusande, det är hvad jag vet. Grefvinnan Adlerkrona är betagen i markisen, säges det, och sannerligen jag undrar på det, fastän nog är det lite löjligt, då hon har sina fem och fyrti på nacken. Jag skall säga kammarrådinnan, att alla ä’ vi förtjusta i vår markis-professor ... mer och mindre förstås.”
”Hvad de utländingarne ä’ charmanta!”
Nobilini arbetade ihärdigt med sina lärjungar, unga och gamla, mest gamla, alla damer af värld eller som åt minstone ville så anses. Då ett fruntimmer kunde säga: ”Jag tar lektioner af Nobilini”, var det ungefär som ett adelsdiplom.
Den eftersökte sångläraren fick goda inkomster och började föra ett lysande lefnadssätt.
