”Han lefver efter sitt stånd”, sade man och förvånade sig ingalunda öfver hans yppiga fester på Wilhelm Davidsons Phoenix, hans glada tillställningar hos mamsell Björklund på Lilla Sällskapet och de något bullersamma ungkarlssupéerna på Blå Porten som aldrig slutade förr än påföljande förmiddag.
Det glada och fina Stockholm ville alltid vara med på markisens bjudningar, och själf var han med på detta Stockholms alla baler, middagar och öfriga eleganta samkväm.
I några af dessa sällskap spelades, ofta ganska högt. Detta var alltid fallet på markisens egna tillställningar, då fruntimmer icke voro närvarande, och kom någon af de manlige umgängesvännerne en afton hem till Nobilini, föreslog den senare alltid ett parti.
En dag lästes i tidningarna, att polisen gjort beslag på ett hemligt spelhus i Pelikansgränd vid Österlånggatan samt att bland dem som där öfverraskats vid biribibordet varit äfven en förnäm utländing, mycket känd i Stockholm och medlem af den finaste societet.
Folkets Röst, den i vida kretsar lästa tidningen, tvekade icke att sätta ut den förnäme utländingens namn och omtalade helt obesväradt, att han vore en ”så kallad” markis, känd under namnet Nobilini, men att man för öfrigt icke viste just något säkert om mannen.
”Hvad som står i det bladet bryr ingen människa sig om”, förklarade markisens vänner.
”Jag kom endast händelsevis att kasta en
