Oroande rykten började flyga kring om markis Nobilini. Hvarifrån dessa rykten kommo, viste ingen, men de tillväxte i antal och styrka. Damerna talade icke mer med samma hängifvenhet om den vackre och intressante främlingen, och äfven dennes manlige vänner hade åtskilliga anmärkningar. Det låg något i luften som var olycksbådande för det stundande giftermålet.
Grefvinnan viste ingenting om alt detta, tycktes det, eller också trotsade hon alt förtal. Hon bjöd hela ”societeten” på en präktig fest, och hela ”societeten” kom och visade sig mycket tacksam för den präktiga festen.
Grefvinnan var själfva älskvärdheten både mot sällskapet och sin dyre Pompeo. Gästerna funno den senare icke så intressant som vanligt, knapt så vacker och bestämdt icke så förnäm i sin hållning. Hans glädje var alt för bullrande och sådan, att den ej anstod en markis.
”Men han är sydländing”, ursäktades han.
”En falsk sydländing!” inföll fröken Silfverspets. ”Åh, hvilken förrädare!”
Man såg på hvarandra och smålog medlidsamt åt den öfvergifna fröken. Hon beslöt att hämnas.
Festen slutade sent. Markisen tyckte, att man skildes åt alt för fort. Han ville bjuda hela sällskapet på en tur till Franska värdshuset å Djurgården. Några ungdomar hade ingenting mot förslaget, men de äldre tackade och läto sina vagnar köra fram för att så fort som möjligt komma ifrån den alt för högljudde markisen,
