Han hämtar andan och ser sig omkring i sällskapet. Allmän nyfikenhet.
”Ingen mer eller mindre än markis Nobilini. Det var han. Jag svär på, att det var han. Men så han såg ut! Han bar på hufvudet en gipslåda, det vill säga ett sådant där bräde med gipsfigurer, kungar och kronprinsar och Napoleon, papegojor och hundar. Han hade inte något annat skägg än ett par mustascher, men det ansigtet kan jag aldrig glömma. ... En nött sammetsjacka och ett par dåliga benkläder. Men stolt såg han ut, när han balancerade med gipsgubbarne på hufvudet ... Markis! ropade jag. Det kom alldeles ofrivilligt. Och så vände han hastigt på hufvudet, men så såg han bort igen och vandrade med stora steg framåt Suthoffsbro. Han hade i sällskap en ful käring som släpade på ett positiv, en barnunge och en annan markatta ... Ett, tu, tre voro de försvunna. De hade visst slunkit in på en krog, och då kunde jag naturligtvis inte följa med. Men hvad säger ni om det här, mitt herrskap?”
”Åh, det var nog en vanlig gipsgjutare. Kammarjunkaren tog väl miste.”
——♦——
