ringaste, då hennes gäst svarade med en åtbörd, liksom han mycket väl förstått frågan.
Åtbörden kunde betyda hvad som hälst, men frun tog den för en antydan om centralstation och yttrade till Sofi:
”Man skall få se, att hans slafvar komma släpande med kappsäckarne ... Men”, tillade hon ganska orolig, ”hvar ska’ vi härbärgera slafvarne?”
Hon gjorde till och med en antydan om svårigheten i det afseendet och vände sig omedelbart till paschan.
Denne såg förvånad på hotelvärdinnan, men svarade icke.
”Och tänk sig, Sofi, om han har sitt harem också med sig!” sade värdinnan mera enskildt till pigan.
Sofi stod och gapade. Hon viste icke hvad frun menade.
”Sitt harem!” återtog frun. ”Alla sina hustrur, vet jag, och slafvinnorna, kanske flera dussin kvinfolk.””
”Bevare oss!” utropade Sofi. ”Men hör nu, frun, han skall väl ha trean?”
”Visst skall han ha trean! Men skynda sig då, Sofi. Han står ju och väntar.”
Paschan tycktes själf icke ha någon brådska. Han intog en lugnt afvaktande ställning till dess dörren öppnades till rummet n:o 3, då han inträdde och satte ressäcken på bordet samt sig själf på en stol bredvid.
”Nej, se han sitter som en helt vanlig kristen människa”, hviskade frun och såg
