då hon själf ju brukade öppna porten på morgnarne.
Han hade tagit läderväskan med sig. Åt minstone fans hon inte i rummet.
”Det är väl inte underligt. Så mycket juveler!” förklarade fru Holm. ”Inte kan en sådan där känna oss, men jag skall säga honom, att i mitt förvar kan han lemna alt han eger. I mitt hotel kommer ingenting bort.”
”Han har visst gått för att höra efter koffertarne”, tillade frun och uttryckte ännu en gång sin förtjusning öfver att ha en medlem af orientaliska kongressen i sitt hotel, och därtill en så vacker medlem, så äkta österländsk.
Det led fram på dagen, och paschan hördes ej vidare af, ej häller såg man till hans resgods. Frun började känna sig liksom litet orolig, endast litet dock, ty hon trodde på österlandets redbarhet.
Efter ytterligare en timmes fruktlös väntan, vardt oron något större, och frun befalde Sofi att gå till hörnet och fråga stadsbuden där, om de sett till någon pascha.
Stadsbuden förklarade med en mun, att hela staden vore full af paschor. Hvart man kom, såg man turbaner och långrockar med kjolar och granna tofflor, men någon sådan där pascha som jungfru Sofi frågade efter hade de icke sett.
”Jo, det var sant”, erinrade sig ett stadsbud. ”Tidigt i morse såg jag en karl i rökmössa. Kanske det var en pascha, fast han annars just
