En reformator.
Baltzar Engelin, vår talangfulle målare, vår
utmärkte konstnär, vår fräjdade landsman, har
återkommit från ett längre uppehåll — tre
månader och tre dagar — i Paris. Han skall nu
här i staden leda konsten in på rätta stråten,
frälsa henne från akademiens förvillelser och icke
släppa henne förr än han krossat perukstockarne
vid Röda bodarne, grusat tyrannernas redan förut
fallfärdiga näste och bygt ett ståtligt, glänsande
palats af idel bländande ”impressionism.”
Det är Baltzar Engelins uppgift.
Han är den uppgiften naturligtvis vuxen. Hvar och en som läst senaste halfårets tidningar har reda på hans utomordentliga förmåga. Då han kom till Paris, var han ännu en klen konstlärling, hvilken ett par år för tidigt lemnat lärorummet i Stockholm, där han rakt af icke kunde stå ut. Det var honom för kvaft. Hans fria ande kände sig på ett nesligt sätt fjättrad.
”Bort!” utropade han och kom äfven bort, kom ända till Boulevard Raspail, där han i hörnet hos krögarn — marchand de vins förstås — hyrde en liten skrubb ofvanpå krogrummet,