icke såg så ut. Han gick in i cigarrboden där borta.”
Med det beskedet återvände Sofi till sin matmor, hvilken fann besynnerligt, att paschan skulle gå in i en cigarrbod, då han kunde få röka doktorns långa pipa.
”Fast det är sant”, tillade hon, ”att det viste min pascha inte af. Han hade brådtom att få sig något rökbart. En sådan där turk kan väl aldrig vara af med tobak.”
Detta förklarade emellertid icke orsaken till koffertarnes och slafvarnes uteblifvande. Fru Holm beslöt att taga på sig och gå till riddarhuset. Kongressen skulle just den dagen invigas, och det vore skäl att se efter, om paschan verkligen vore med. Det hade kanske händt honom någon olycka. I Stockholm kunde man aldrig vara säker, äfven om man vore olycksfallsförsäkrad.
Hotelvärdinnan klädde sig i sin bästa klädning med en monumental turnyr och satte höga hatten med prestkragsblommorna på sin enda lösfläta.
Så utrustad begaf hon sig till Riddarhustorget, där en polisöfverkonstapel på det artigaste sätt i världen sökte hindra henne att bryta genom folkmängden och tränga sig fram till den af polisen öppnade rännan i den täta människomassan. Öfverkonstapeln bad henne besinna, att hon utsatte sig för att varda öfverkörd eller på annat sätt misshandlad af de österländske herrarnes hästar och åkdon.
