Paschan uppträdde redan på morgonen i svart frack och hvit halsduk. Han var ytterst blek, men fezzen satt käckt i nacken som de österländingar för sed hafva.
”Då han går ut, skall Sofi gå efter och se hvart han tar vägen”, sade frun. ”Man måste ha reda på en pascha som inte har några kappsäckar och inga slafvar med mera sådant.”
”Skall jag!” utropade uppasserskan i häftig förskräckelse. ”För att han kanske skall vända sig om och sluka mig i en enda munsbit. Nej, det kan frun aldrig tvinga mig till.”
”Sofi är en riktig stackare”, förklarade fru Holm och gjorde sig själf i ordning att följa efter den sagolike paschan.
Denne gick snart ut. Frun gick efter, utan att han anade det. Han hade icke kommit väl ut på gatan förr än han hade en skock pojkar efter sig. Den röda mössan hade lockat dem. Paschan såg hvarken till höger eller vänster, men gick in i cigarrboden i hörnet.
Fru Holm kunde naturligtvis icke gå efter, men stannade på försigtigt afstånd. Efter en stund kom paschan ut från boden och fortsatte sin väg.
”Han har väskan med sig”, muttrade frun för sig själf. ”Jag undrar, om han fortfarande delar ut rara böcker från österlandet.”
Snart hade pojkskaran växt till ett stort följe af män och kvinnor som larfvade efter den fezklädde mannen, trängde sig in på honom och visade den mäst närgångna nyfikenhet. En
