Salmén inte veta något. Han ämnade bli docent i österländska språken, efter hvad han sagt mig, och är visst grufligt lärd. Herr Paulson får inte tala svenska vid honom.”
”Och inte något annat språk häller, det lofvar jag. Se så, fru Holm, nu skall jag skrifva några affärsbref och så skall jag bort på en fin tillställning som en glad kryddkrämare gör för min räkning. Jag kommer i fez, och alla fruntimmer bli kära i mig.”
”Det är en riktig narr”, sade fru Holm till Sofi. ”Nog hade det varit bättre, om han varit en så’n där hundturk som vi först trodde.”
Herr Paulson stannade i Stockholm till kongressens slut, var med på alla festerna och träffade på den stora tillställningen på Hasselbacken, österlandets och västerlandets förbrödringsfest, en hel hop gamla bekanta, icke just några under af lärdom, men alla de österländska språkens och literaturernas vänner och gynnare. Han höll sig framme vid sexan, trampade hinduer och perser på liktornarna, stötte undan araberne, drack brorskål med ett dussin svenska orientalister och bidrog i sin mån ganska verksamt att gifva festen prägel af en äkta fosterländsk högtid med några österländska prydnadsfigurer.
Så for han hem till sitt land igen, men i fru Holms hotel och i hela granskapet talar man ännu om den sagolike paschan.
——♦——
