”Min käre bror, ge mig ett godt råd”, sade notarien Almlund, som då redan var ordinarie tjänsteman i lägsta graden, och vände sig till en gammal bekant som kallades vän. ”Jag har två utvägar, den ena att göra cession, den andra att gifta mig. Hvilket föredrar du?”
”Någon allmän regel ges inte i så’na fall”, förklarade vännen. ”Det beror på tycke och smak. Har du någon att gifta dig med?”
”Det är just hvad jag tror.”
”Är föremålet rikt?”
”Inte just precis rik är hon, men ganska förmögen, skulle jag tro. Fadern är lyckligtvis död och modern tycks vara en snäll gumma. Beata är inte alldeles ung, men ser bra ut och har ett godt sätt. Jag begriper inte, att hon ej förr blifvit gift.”
”Det är väl någon orsak, men kan hon betala dina ungkarlsskulder och ge dig medel att föra ett godt hus, så vet jag inte hvarför du ej skulle ta henne. ... Vill hon ha dig? Nå, det är en öfverflödig fråga, bara du kan spela dina kort förståndigt. Gift dig, du!”
Almlund gifte sig, fick en mycket mindre hemgift än han förmodat, men en mycket älskligare hustru än han kunnat ana. Han kände sig lycklig, hade gjort upp nästan alla Upsalaskulderna och såg sina vänner hos sig på middag några gånger i månaden, på spelparti en gång i veckan. De öfriga kvällarne tillbringade han vanligtvis vid sitt skrifbord. Hemma i huset fattades aldrig något.
