”Det göra de ju inte nu för tiden”, anmärkte fadern. ”Dussintals flickor ta sin mogenhetsexamen.”
”Men komma ej längre för det”, sade Alma. ”De lockas in på studiernas väg och sedan tillåter man dem inte att använda sina kunskaper till fosterlandets gagn.”
”Tillåter man inte? Nu är du ju orättvis eller har inte reda på sakförhållandena. Alla vägar stå nu mer öppna för den svenska kvinnan. Är det inte fruntimmer som ta t. ex. medicine licentiaten?”
”Det är ett fritt yrke som inte kan förbjudas. Det är också det som fordrar de största ansträngningarna. Men fins det ett enda fruntimmer som amanuens i statsdepartementen? Användes något fruntimmer i det verk där pappa är byråchef?”
”Ja som renskrifvare, och ... och det kan vara nog”, förklarade fadern som icke skämtade längre, utan kände sig riktigt sedligt upprörd.
Det var ingenting att göra åt den saken. Alma hade ej häller tillräcklig kraft att bryta sig sin egen väg. Hvarifrån skulle hon ha fått den kraften? Hennes uppfostran hade ej varit sådan. Modern hade aldrig lärt henne att lita på sig själf. Det var endast då och då som en plötslig själfständighetskänsla kom på henne, men den försvann lika fort som den kommit och så satt Alma stilla förbidande i föräldrahemmet, for på baler och andra glada tillställningar, var en ung dam i ”societeten”, omtyckt af alla, älskad
