broderier och så’nt där. Slätsöm är då alldeles förskräckligt simpelt.”
Alma svarade icke på den anmärkningen. Hon satte sig genast till arbetet och stretade med nålen dagen i ända. Hon ville visa, att hon hade fast föresats. Olyckligtvis var det för henne ett svårt arbete, och hon nödgades flera dagar å rad gå till Konstslöjdens främjare för att rådfråga sig. Man gaf henne alla erforderliga upplysningar och en värdefull handledning samt var icke njugg på vänliga uppmuntringar.
Efter flera veckors trägna ansträngningar hade Alma arbetet ändtligen färdigt. Det godkändes. Hon fick till och med beröm för det och, hvad hon till en början knapt vågat hoppas, äfven betalning, icke just af någon betydenhet, men dock reda pengar.
Det var den första inkomst Alma någonsin själf arbetat sig till. Hon kände sig glad och stolt samt tänkte ej så mycket på summans obetydlighet.
”Jag får nog mera, när jag blifvit skickligare”, sade hon.
Modern var ej häller missnöjd med dotterns förtjänta pengar och om det enligt hennes åsigt icke vore riktigt ”passande” för en ung dam att arbeta, tröstade hon sig dock med att det vore ett arbete fullkomligt comme il faut.
Alma fick ständigt nya arbeten. Det var ondt om dem, sade förestånderskan, ty ett stort antal arbetssökande ur de bättre klasserna täflade om att användas af Konstslöjdens främjare, men
