Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/210

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
206

”Men Konstslöjdens främjare betala mycket mera till sina dagliga biträden som sköta affärerna här på byrån och i utställnings- samt försäljningslokalerna”, tillkännagaf förestånderskan. ”De få ända till två kronor om dagen.”

”Kanske att man kan dra sig fram på den inkomsten”, medgaf Alma och frågade förläget, om hon kunde erhålla en sådan plats.

Den frågan besvarades nekande.

”Vi ha alldeles öfver fullt”, sade förestånderskan, ”och skulle kunna välja bland hundratals skickliga unga fruntimmer, damer af god familj, med goda kunskaper och god smak. För två kronor om dagen kunna vi ställa våra fordringar så högt vi vilja.”

Modfäld, gick Alma till kanslirådet, en af faderns närmare umgängesvänner, som visat sig mycket deltagande och varit en riktigt snäll farbror för Alma.

”Kära barn”, sade kanslirådet, ”för kvinnan står nu mera alla områden öppna. Du kan välja hvilket yrke som hälst. Det är icke som i min ungdom, då ett fruntimmer inte fick bli det och inte det. Nog var det orättvist.”

”Om jag hade håg för mekaniken, kunde jag då få någon anställning, t. ex. vid statens järnvägar?”

”Ha, ha, ha! nej, det kunde lilla Alma inte få. Till det måste man vara ingeniör.”

”Nå, kan jag bli ingeniör?”

”Ne-ej, då måste man först ha gått igenom tekniska högskolan.”