”Om jag skaffade mig de kunskaper som fordras för inträde i den högskolan, finge jag då studera där.”
”Det fick du visst inte. Det är redan förut öfverbefolkning på det området. För hvart år blir det alt svårare för en ingeniör att slå sig ut. Hur skulle det inte då bli, om fruntimmerna också skulle göra sig till ingeniörer och gå i vägen för karlarne?”
”Gå i vägen?” invände Alma något förtrytsamt. ”Man kan ju med lika skäl säga, att karlarne gå i vägen för oss.”
”Åh, kära du, så du pratar. Ha karlarne kanske inte alltid varit de som slagit sig på så’na yrken.”
”Och därför skola de göra det alt framgent!”
Kanslirådet teg och såg fundersam ut. Han kunde icke neka, att det låg en viss logik i lilla Almas framställning. Han var visst icke någon oräsonlig stillaståndsman, utan hade snarare ansetts som nästan för mycket framåtrusande, men det här hade han verkligen icke kommit att tänka på.
”Farbror säger, att alla områden nu stå öppna för kvinnan, men hur kommer det sig då, att vi inte få bli t. ex. ingeniörer? Om vi kunna bli professorer i matematik, så torde våra hjärnor väl också tillåta oss att studera ingeniörsyrket. Läkare få vi också bli, men att erhålla en lektorsplats vid fullständigt elementarläroverk är omöjligt.”
”Jo, det skulle bara fattas det”, utropade
