annat uttryck som bevisade, huru oförskämdt man fann hennes ”inträngande” på byrån.
Hvad hade ett fruntimmer att göra i ett yrke som förut uteslutande drifvits af män? Hvarför skulle hon gå i vägen för dem? En sådan där emanciperad dam borde man als icke tåla. Det var åsigten hos tidningens mest frisinnade medarbetare.
Hufvudredaktören tog dock alltid henne i försvar och var hennes oegennyttige beskyddare. Med detta stöd hade hon sannolikt kunnat trotsa oviljan, om hon därjemte hade varit i besittning af någon öfverlägsen duglighet. Detta var olyckligtvis icke fallet. Alma kunde visserligen redigt samt till och med både fint och träffande skrifva en uppsats, men därtill användes hon icke. Hennes göromål var att verkställa öfversättningar ur de utländska tidningar som en af de förnämsta medarbetarne lade för henne, och detta gick icke alltid så snabt som det brådskande tidningsredigerandet fordrade. Säkerheten i de främmande språken var ej häller alltid så afgjord. Katekesen och bibelspråken i skolan hjälpte henne icke, när hon skulle på rak arm öfversätta en uppsats ur Times eller Neue Freie Presse.
”Där ser man hvad ett fruntimmer duger till!” utbrast en gång med skadeglädje en af medarbetarne.
”Det ser man inte”, invände Alma med mycken fasthet. ”Om jag inte duger, så fins det många andra fruntimmer som nog skulle kunna
