någon af de större bodarne och söker plats som kassör.”
Alma gjorde hvad hon sagt. Hon sökte, men fann icke. Öfver alt möttes hon af den försäkran, att man hade fullt upp med sökande. Högre aflöning än femtio kronor i månaden kunde man ej häller betala. En kvinlig kassör i en stor handelsbod berättade, att hon måste vara på sin plats klockan åtta på morgonen och stanna där hela dagen, med undantag af någon kortare stunds måltidsrast, ända till klockan nio på kvällen. Maten fick hon själf bestå sig, bostad och kläder också, och hon måste alltid vara fint och omsorgsfullt klädd.
”Huru kan någon komma ut med det?”
”Man är väl tvungen, men det går naturligtvis inte, om man ej har någon hjälp af föräldrar eller anförvandter. En karl låter inte nöja sig med en så liten aflöning. Det är endast för att vi fruntimmer kunna bjuda under karlarne som vi få plats framför dem. Och likväl räcker det på långt när inte till åt oss häller.”
Alma hade hört talas om, att den store affärsmannen Kuhlmann gjort sig känd för den beredvillighet hvarmed han antog fruntimmer till kontorsbiträden.
”Det är en nutidsman”, hette det, ”en som inser, att äfven kvinnan har rätt att arbeta och försörja sig. Han är en stor vän af hvad vi kalla kvinnosaken.”
Till honom gick Alma naturligtvis och sökte anställning.
