som ombildare tog nästan hela hans tid i anspråk. Det lilla han hann måla var dock alldeles tillräckligt för att göra honom oförstådd.
Första gången en af hans taflor satt i ett boklådsfönster — att utställa i konstföreningen eller i Blanchs salong kunde aldrig komma i fråga — skockade sig skådelystna konstälskare på gångbanan.
”Cha-armant!” hette det i hopen. ”Det är af Baltzar Engelin, vår fräjdade landsman.”
”Men hvad skall det egentligen föreställa?”
”Det är en solnedgång på hafvet”, förklarade en åskådare.
”En morgon i fjällen”, menade en annan.
”En ung kvinna vid sin toalett”, sade en tredje.
”Må vara hvad som hälst”, sade en riktig kännare som beundrade färgfläckarne, ”så är det en utmärkt kolorit och en ovanligt rask penselföring.”
Men ingen ville köpa taflan.
”Ingen begriper henne”, sade Baltzar. ”Det är just hvad jag önskat.”
”Hvar har du din atelier?” frågade en af hans beundrare som icke förstod honom.
”Än i någon af gränderna vid Österlånggatan”, svarade den oförstådde, ”än här, än där men aldrig inom fyra väggar. Min atelier är hela Stockholm.”
”Han är galen”, sade en af de oförbätterlige gamle. ”Jag tror vi göra honom till agréé.”
