Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/225

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
221

När han satt och tuggade på sin manzo och insalata och sköljde ned tuggorna med en flaska enkelt castello romano, utan att lyssna på sorlet omkring sig i det stora rummet, där hettan och kvalmet, stekoset och alla andra ångor från de i själfva matsalen tillredda rätterna gjorde tillvaron ej just synnerligt behaglig, kan det väl hända, att han någon gång tänkte på grönska och frisk luft, på Kastellholmen och Strömsborg och glada konstnärsmiddagar vid Nacka. Det var dock blott förbiskymtande gamla utkast som i ögonblicket därefter hade försvunnit för att lemna plats för den Afrodite som nu hvilade under det våta linnet i konstnärens ”studio”, men en dag skulle i strålande skönhet förkunna mästarens lof.

Med tankarne på sin gudinna, gick Viktor till Piazza Colonna, där regementsmusiken spelade och han hade sitt sommarnöje hvarje afton under gaslyktorna, mellan de höga byggnaderna, i folkvimlet och den tryckande värmen, midt inne i en stor stad som sommartiden är mördande ohälsosam och ganska lätt hade kunnat skicka den främmande konstnären till hviloplatsen vid Cestius-pyramiden, där så mången nordbo funnit sin graf.

Men Viktor Rikardson trotsade hettan och den osunda luften både i Gallinaccio-gränden och på Piazza Colonna. Hans gudinna skyddade honom så länge sommaren räckte. Så kom hösten, Romas sköna höst, då man andas åter och lifvet återväckes i staden, då främlingarne återvända och det afbrutna arbetet upptages igen.