Han gick ut, sökte upp landsmän och andra kamrater, begaf sig med dem till en osteria vid den gamla ruinen som förr togs för ett Vestatempel, där de brukade spela boccia och där de äfven nu togo sig ett parti. Men bildhuggaren var emot vanligheten mycket fåordig och dyster och svarade icke på kamraternas skämtsamma anspelningar.
Plötsligt sade han farväl och skyndade från det glada sällskapet. Han gick ut på Ponte Rotto, stod länge och såg på aftonluften som lyste så grann öfver pinierne i Villa Pamfili och beklagade, att han ej hällre egnat sig åt målning. En sådan där aftonhimmel skulle han ha återgifvit så glödande sant, att man icke hade nöjt sig med att kalla taflan bara ”aktningsvärd.”
Morgonen därpå skyndade han in i sin ”studio”, ryckte bindlarne i största hast från Afrodite, tog några steg baklänges för att se helintrycket af figuren, fann den afskyvärd, fattade en hammare och dräpte gudinnan.
Hon hade ej varit ens aktningsvärd, tyckte han. Misslyckad vore hon. Men misslyckad vore hans konst också för öfrigt. Han rusade ut i vild förtviflan, sprang som en galning omkring i alléerna på Monte Pincio, svor och anfäktade sig så att han skrämde på flykten ett helt kollegium unge jesuiter som togo sin morgonpromenad i parken, hvarefter han stötte till samman med en fransk konstnär, en af pensionärerne i Villa Medici, som han kände och hvilken tog hand om honom och sökte bringa honom till förnuft igen.
