Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/235

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
231

Viktor skakade på hufvudet och frågade en nyss anländ landsman, om denne kände fabrikör Hjärtfält i Jönköping. Den nyanlände upplyste, att familjen Hjärtfält nu mera bodde i Stockholm, där fabrikören låtit bygga ett präktigt hus åt sig på Östermalm och där han förde stor stat.

”Rik karl!” sade landsmannen med uttryck af mycken aktning.

”Utmärkt vacker”, tillade han. ”Ja, jag menar dottern, men fåfäng och ärelysten.”

Viktor gaf honom ett mördande ögonkast. Hans lefvande Afrodite hade naturligtvis alla möjliga goda egenskaper, men icke en enda mindre god. Men hans Afrodite i konstverkstaden vid Via Sistina gjorde honom oupphörliga bekymmer.

Slutligen hade han dock fullbordat bilden. Han bjöd åtskilliga bildhuggare, italienare, fransmän och skandinaver att komma och se på arbetet. De uttryckte alla sin stora belåtenhet.

”Förträffligt, förträffligt”, ropade mästaren som funnit den förste af svenskens Afroditefigurer endast ”aktningsvärd”, och det omdömet gjorde Viktor mycket glad.

Inom konstnärskretsar talade man om den svenske bildhuggarens lyckade arbete. Han stälde ut det vid Via Nazionale, och den konstälskande romerska allmänheten kom och beundrade verket. Tidningarna omnämde det, och sådana omnämnanden hitta alltid vägen till fosterlandet. Bref från svenskar i Rom skildrade denna Afrodite som något utomordentligt i den inhemska konsten.