fru Barenius, konsulns firade hustru, och betjänterna oupphörligt fylde glasen, mumlande Château Lafitte, Johannisberger, Röderer, Constantia och så vidare.
”Konstnärer ä’ just mitt folk”, brukade grosshandlaren säga och drack med Baltzar Engelin samt bad honom betrakta sig som barn i huset.
Så förgick ett år eller par. Baltzar vardt alt mer oförstådd. Men de gamle, som man så väl förstod, sålde icke häller något af sina arbeten. De magasinerade dem till de fått ett eller annat dussin. Då stälde de till lotteri på sitt konstnärskap, och det är inbringande. Lotter köpas af alla människor.
Slutligen sattes hela fosterländska konsten på lotteri. Men då hade Baltzar försvunnit. Ingen viste hvart han tagit vägen. Han hade således öfvergifvit den fosterländska konstens omskapande.
En dag kom en landsman hem från en utflygt till Paris och berättade, att han träffat Engelin, men det var alldeles händelsevis. Den store reformatorn hade alldeles dragit sig från umgänget med landsmän.
”Nå, hvad gör han?”
”Han lär sig måla.”
”Det var förståndigt af honom.”
——♦——
