kastade en lätt kappa öfver sin eleganta klädning och med professorerne, smickrande och skrattande, i hälarne på sig skyndade hon som en dansande gratie utför trappan utan att släppa Viktor, skuffade in honom i en vagn, hennes vagn, och hoppade själf med professorerne in efter.
Det bar af. De tre hade mycket roligt åt bildhuggarens förvånade uppsyn, men lemnade hans frågor obesvarade.
Snart stannade vagnen. Man steg ur. Det var visst på den nya delen af Rådmansgatan. Fru Rikardson sprang in i ett nytt hus, ännu icke rappadt, ännu ej ens någorlunda tort. Professorerne med Viktor emellan sig skyndade efter. Man kom in i ett mycket stort och högt rum, möbleradt högst fantastiskt, så där huller om buller, roccocco och renässans och antik om hvartannat, dyrbara mattor, praktfulla gardiner, konstverk af olika värde, småkrafs i oändlighet. Midt på en kostbar matta stod en stor cavalletto och en väldig balja med lera.
”Gratulerar, herr agrée!” sade professor Brun och bockade sig med sirliga rörelser hit och dit.
”Lycka till, min käre Rikardson!” yttrade professor Gråå, Viktors gamle lärare.
”Hvad är det fråga om?” sporde Viktor och såg sig omkring med mera undrande än beundrande blickar. ”Hvad skall alt detta betyda? Hos hvem är jag?”
”Hos dig själf, min egen Viktor!” sade unga
