frun och tryckte sin mans hand samt såg honom så segerglad in i ögonen.
”Det är din nya atelier”, tillade hon. ”Professorerne ha varit så goda och hjälpt mig med dess anskaffande och med mycket annat här, men det är jag som bestämt hela möbleringen och valt alla dessa konstnärliga prydnader.”
”Gud bevare dig!” utropade Viktor något häftigt, men tillade fogligare: ”Är det min studio?”
”Ja visst, ja visst! Är den inte charmant? Se på alla dessa konstföremål. Är du inte förtjust?”
Bildhuggaren såg icke als förtjust ut. Det luktade starkt murbruk och fukt bland alla dessa sammanrafsade småsaker.
”Vi ha med afsigt tagit en atelier där leran inte så snart skall torka”, förklarade professorerne. ”Huset är alldeles nytt.”
”Må fan ta er!” skulle Viktor ha velat säga, men han sade det icke. Han teg och såg förlägen ut.
Professorerne började också se förlägne ut, och man kunde märka, att unga frun försökte svälja sin förtret, men att det vore svårt att få ned den. Hon hade menat så väl och trott, att hennes man skulle skynda i hennes armar och med glödande ord uttrycka sin tacksamhet. Och nu stod han där och sade ej ett enda ord till tack. Någon glöd var det visst icke fråga om. Han såg snarare ut som en isklump.
”Ja, hm, hm!” harklade professor Gråå. ”Se,
