grefvinnan. ”Blir jag inte för svart i hyn på det sättet?”
Konstnären fortfor att syssla med leran, skrattade och försäkrade, att lerans färg ju inte hade något inflytande på en bild som skulle utföras i marmor ...
”Grefvinnans byst skall ju bli af marmor, som min hustru sagt?”
Visst skulle den göras i marmor, det vore ju klart, menade grefvinnan och intog en ”pose” som hon själf fann riktigt ”chic”, men hvilken ej gillades af bildhuggaren. Denne hade ofantligt besvär med att ordna förberedelserna till grefvinnans sittning. Han var ursinnig, men undertryckte sin vrede. Det var icke den fula grefvinnan han tänkte på, utan sin sköna Afrodite, och för dennas skull underkastade han sig ett mer än motbjudande arbete. Han skulle dock låta det gå raskt undan och sedan — aldrig någon sådan här fuling mera, utan Afrodite och Eros eller Laokoon eller Kain, mildt eller vildt, men själfständigt och konstnärligt. Och så kladdade han på i väldiga tag. Under arbetet var grefvinnan ganska älskvärd och berättade intressanta historier från hofvet och den förnäma världen.
”Man får väl lof att ge den stackars karlen en smula edukation”, sade hon när hon kom hem. ”Skall han bli hof- och statybildhuggare, som lilla frun önskar, så måste han väl veta huru det går till i vår värld.”
”Den där grefvinnan är odräglig”, förklarade
