draga in henne i det lifliga dryftandet, men hon yttrade sig blott med ett enstaka ja eller nej, ett vackert småleende eller ett betänksamt skakande på hufvudet. Man kunde se, att det alldeles icke roade henne.
Ju längre detta utbyte af tankar och åsigter fortgick, dess ifrigare vordo deltagarne. Man skrek och anfäktade sig, klappade händerna, stampade vildt på den dyrbara mattan, skrålade och gapskrattade. Viktor var en af de ifrigaste. Han tycktes ha fått nytt lif och var alldeles som under första tiden i Rom, då han ströfvade omkring på Campagna’n eller vräkte sig i gräset ofvan för Nemisjön.
Hans hustru såg alldeles förskräckt ut.
”Nå, Viktor, hvad tänker du på?” förmanade hon flere gånger, men hennes man gaf ej akt på förmaningarna. Han fortfor att vara den unge konstnären hvilken utan betänkande kastar sig midt i den hetaste striden om skolor och åskådningssätt.
Unga frun lemnade rummet, men det märkte konstnärerne icke. De fortsatte sitt skränande. Då de slutligen skrikit sig hesa, skrattade de alla, nickade åt hvarandra och fattade sina glas.
Viktor höjde sitt med en liflig åtbörd.
”Min hustru älskar konsten lika mycket som vi”, sade han, ”eller hvad säger du själf, Hedvig?”
Han såg sig om, men hustrun fans ej längre där. Han föreföll litet missnöjd, men beherskade
