”Det sällskapet passar dig inte, käre Viktor ... Har du grefvinnan snart färdig?”
”Må tu ... sen olyckor drabba mig, i fall jag gör om något sådant. Färdig? Nej, visst inte. Hon blir väl aldrig färdig. Kan du tänka dig, att nu vill hon förmå mig att sätta en rosenkrans på hennes löslockar. Är det inte äckligt?”
Hedvig skrattade åt grefvinnans löjliga fåfänga, men uppmanade likväl sin man att ej motsätta sig hennes tokigheter.
”Aldrig låter jag tubba mig till någon sådan dårskap”, bedyrade konstnären.
”Då kommer du aldrig fram i världen häller”, förklarade hustrun med sorgmodigt uttryck. ”Skall du snart ta i hop med general Krutenberg? Den bysten intresserar dig väl mera?”
”Hvarför det? Den intresserar mig inte als.”
”Besynnerligt! Tänk dig, en så rik uniform. Denna skulle nog göra sig bättre i olja, men äfven skulpturen har sina utvägar att låta den officiela utstyrseln komma till heders. Inte sant, min egen Viktor?”
”Usch, hvad du plågar mig!” utbrast Viktor och såg förtviflad ut, ett alldeles motsatt uttryck mot det som nyss förut lifvat hans ansigte, då han talade om kamraterne och gårdagskvällen.
”Plågar! Hvad menar du?”
Unga frun såg helt bestört ut. Hon älskade sin man outsägligt och ville göra alt för hans lycka och framgång.
Viktor förebrådde sig att ha fält det obetänksamma uttrycket hvilket dock så riktigt
